Utrikespolitik och försvar i Sydafrika

 
Efter Sydafrikas demokratisering 1994 utvecklade regeringen goda relationer med USA och övriga västvärlden men behöll nära band till länder som Iran, Kuba och Libyen, som alla stödde ANC:s kamp. Landet har på senare år närmat sig Kina.
 
2011 var Sydafrika medlem i FN:s säkerhetsråd och röstade där ja till en flygförbudszon över Libyen. 
 
I den egna regionen har Sydafrikas ledande roll fortsatt men på annat sätt än under apartheidtiden. Då sökte Sydafrika skapa oro i grannstaterna genom sabotage och stöd till rege­ringsfientliga grupper. Ambitionen var att bekämpa vad man såg som Sovjetunionens och världskommunismens anstormning via Angola, Moçambique och ANC-gerilla i grannländerna.
 
När Sovjet i slutet av 1980-talet avvecklade sitt engagemang i konflikter i tredje världen, bland annat i södra Afrika, förändrades Sydafrikas regionalpolitik. Nu satsade landet istället på ökad handel, politiska kontakter och aktiv medling i konflikter i närområdet. Sydafrikakontrollerade Namibia blev självständigt 1990. Sedan apartheidsystemet avskaffats blev Sydafrika 1994 medlem av den regionala organisationen för ekonomisk utveckling SADC (South African Development Community).
 
Sydafrikas dominans som ekonomisk stormakt skapade dock obalans i SADC-samarbetet och relationerna med grannstaterna har kärvat en del. Samtidigt har Sydafrika under Mandelas och Mbekis styre medlat i en rad regionala konflikter, till exempel i Angola, Moçambique, Rwanda, Burundi och inte minst i Kongo-Kinshasa. År 1998 gick Sydafrikas armé in i Lesotho för att på regeringens begäran slå ned ett uppror. Den sju månader långa insatsen blev blodig och orsakade internationell kritik.
 
President Thabo Mbeki var 2001 en av initiativtagarna till en långsiktig regional utvecklingsplan, Nytt partnerskap för Afrikas utveckling (New Partnership for Africa’s Development, Nepad). En grundidé bakom Nepad är att Afrikas länder ska ta ökat ansvar för sin egen framtid och genom demokratisering, fred, respekt för mänskliga rättigheter och kamp mot korruption skapa social och ekonomisk utveckling.
 
2002 blev Mbeki den förste ordföranden i den nybildade Afrikanska unionen (AU), som delvis byggs efter modell av EU. AUs så kallade panafrikanska parlament har sitt säte i Sydafrika.
 
Både sydafrikansk opposition och omvärlden kritiserade Mbeki för att inte öppet ta avstånd från Zimbabwes president Robert Mugabe, som sanktionerat våld mot politisk opposition och vita farmare. Mbeki försökte påverka Mugaberegimen genom så kallad tyst diplomati, men bland andra COSATU och kommunistpartiet i Sydafrika krävde mer kraftfulla åtgärder. Först under 2008, när Jacob Zuma blivit ledare för ANC och förordade en hårdare linje mot Mugabe, ökade Mbeki trycket på Zimbabwe.
 
Sydafrikas anseende i det svarta Afrika skadades när en grupp misstänkta legosoldater med sydafrikanska pass 2004 greps i Zimbabwe och Ekvatorialguinea. Sydafrikas nya ledning hade inte lyckats göra slut på en olaglig verksamhet med ursprung i apartheidtiden. 2006 beslöt parlamentet om ett förbud för sydafrikaner att verka som legosoldater och införde strikta regler för dem som arbetar för säkerhetsföretag i konfliktområden. Minst 4000 sydafrikaner beräknades då arbeta i olika krigszoner, bland annat i Irak.
 
2004 tecknade Sydafrika omfattande frihandels- och samarbetsavtal med EU. Som en konsekvens av omfattande kinesiska investeringar stärktes  banden till Kina Sydafrika bröt med Taiwan till förmån för Kina. I samband med fotbolls-VM 2010 vägrade Sydafrika att släppa in Tibets andlige ledare Dalai Lama i landet, men backade efter internationella protester.
 
2010 tog Sydafrika hem sin ambassadör från Rwanda efter ett attentat mot Rwandas överbefällhavare Fasutin Kayumba Nyamwasa i Johannesburg. Han hade sökt asyl i Sydafrika och Rwanda anklagades för att ligga bakom attentat.
 
2011 var Sydafrika roterande medlem i FN:s säkerhetsråd och röstade där ja till en flygförbudszon över Libyen. Samma år upptogs landet i Brics, en informell sammanslutning av snabbväxande länder där även Brasilien, Ryssland, Indien och Kina ingår. Brics höll ett toppmöte i Sydafrika 2013 där bland annat ökad handel med Afrika diskuterades.
 
2013 tog Sydafrika hem sina styrkor från Centralafrikanska Republiken efter att 13 soldater hade dödats när rebellerna tog över makten.
 
2104 försämrades relationerna till Rwanda ytterligare efter att landets president Paul Kagame anklagat Sydafrika för att ligga bakom mordet på en tidigare chef för Rwandas underrättelsetjänst, Patrick Kregeya.
 
Försvar
Inför demokratiseringen 1994 förändrades Sydafrikas värnpliktsarmé till yrkesarmé och började integrera tidigare gerilla­-soldater 

från ANC och PAC samt soldater från de före detta hemländerna. Samtidigt minskades armén kraftigt. Integrationen har varit problemfylld, men armén har ändå förändrats radikalt.
 
Försvarsbudgeten har minskat kraftigt efter apartheidtiden, men vapenarsenalen har moderniserats till höga kostnader. Regeringen har gjort stora vapenköp, bland annat beslöts 1999 att 28 svenska Jas Gripen-plan för cirka 17 miljarder kronor skulle köpas in. Jätteordern fick kritik i Sydafrika, där många ville se pengarna gå till sociala satsningar. Vapenköpen har också omgärdats av anklagelser om korruption och mörkläggning.
 
Sydafrika hade tidigare ett kärnvapenprogram, som lades ner i och med det kalla krigets slut. 1999 undertecknade landet det internationella provstoppsavtalet.
 
Under apartheidtiden då FN riktade ett vapenembargo mot Sydafrika byggde landet upp en omfattande vapenindustri. Den har delvis privatiserats och gått över till civil produktion. Men vapenexporten har fortsatt, även till krigförande länder, vilket väckt internationell kritik.
 
Källa: Landguiden