Ekonomi i Sydafrika

 
Omfattande mineraltillgångar utgör grunden för Sydafrikas ekonomi. Mineraler som guld, kol och diamanter har länge burit upp exporten. Inkomsterna från gruvnäringen har möjliggjort en stor och växande industrisektor, som i sin tur gett upphov till en omfattande servicenäring. Men under 2013 minskade tillväxttakten i ekonomin. 
 
Sedan sedan de första fria valen 1994 har BNP per person ökat med 40 procent i Sydafrika, rensat från inflation (2013). Den andel av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen har minskat med 10 procent. Men fortfarande är fördelningen av välståndet är det största problemet i Sydafrikas ekonomi. Många svarta lever i självhushållande jordbruk på eller under existensminimum, även om det finns en växande, köpstark svart medelklass. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. IMF uppskattar att arbetslösheten är 20 procent eller 30 procent om man räknar med dem som har gett upp och slutat söka jobb. ANC-regeringens stora utmaning är att bekämpa massfattigdomen och arbetslösheten samtidigt som näringslivet måste effektiviseras för att locka nya investerare
 
Efter en lång tillväxtperiod inleddes en ekonomisk tillbaka­gång på 1970-talet. Den förvärrades under 1980-talet, bland annat genom torka och sjunkande guldpriser. Dessutom växte raskonflikten och Sydafrika vägrades lån och utsattes för internationell handelsbojkott. När apartheidlagarna upphävdes i början av 1990-talet avskaffades sanktionerna mot landet. Men trots nya marknader och löften om bistånd från väst var det först i och med det fria valet 1994 som den ekonomiska utvecklingen vände på allvar. I regeringsställning har ANC verkat för marknadsekonomi med krav på en balanserad budget och planer på privatisering av statliga företag.
 
1997 bromsades tillväxten och året därpå stagnerade ekonomin. Lågt guldpris ledde till börsras och värdefall för valutan, rand. Gruvindustrin sade upp ett stort antal arbetare. Från 1999 växte ekonomin åter, men siffrorna var lägre än regeringen räknat med för att finansiera de ambitiösa sociala och ekonomiska målen.
 
Tillväxtpolitiken ledde inledningsvis till sjunkande inflation och finansiell stabilitet. Däremot kunde den inte skapa den mängd nya jobb som utlovats.
 
Försöken att privatisera telekommunikationer, el- och vatten­försörjning, järnvägar, flyg och andra statliga verksamheter var problemfyllda och möttes av protester. Regeringen tvingades gå försiktigt fram och genomföra utförsäljningar stegvis. Den fackliga landsorganisationen Cosatu ledde proteststrejker mot privatiseringar och nedskärning i offentliga sektorn.
 
Den höga arbetslösheten tvingade  in många in i den informella sektorn, som växte kraftigt efter de ekonomiska avregleringarna. Regeringen fick gå en svår balansgång mellan fackets och näringslivets krav. Vänsterkrafter kritiserade den strama finanspolitiken, som minskat budgetunderskott och statsskuld, vilket i sin tur välkomnades av näringsliv, utländska långivare och investerare.
 
Sedan 2004 finns ett omfördelningsprogram som verkar för att överföra delar av industrin från vita till svarta ägare. Enligt detta ska företagen även betala för vidareutbildning av svarta. Programmet innebär också bland annat att statliga verksamheter ska lägga sina order i första hand hos företag som drivs av svarta. Initiativet har kritiserats av näringslivet och utländska investerare men också av sydafrikanska facket som anser att en svart elit gynnas men inte de fattiga massorna. En del bedömare varnar för att det bidrar till växande korruption med band mellan eliterna inom näringslivet respektive ANC.
 
Den ekonomiska nedgången i världsekonomin gjorde att Sydafrika i slutet av 2008 gick in i en recession. Nedgången varade till tredje kvartalet 2009, då ekonomin vände uppåt igen, om än i en långsam takt.
 
Under 2010-talet har ekonomin präglats av landets strukturella problem. Korruptionen växer i omfattning samtidigt som  produktiviteten i industrin förblir låg. Oklarheter kring den politiska utvecklingen i landet, där politiska röster höjts för förstatligande av gruvindustrin, har försenat nödvändiga investeringar. Sedan 2009 har Sydafrika haft en genomsnittlig BNP-tillväxt på tre procent, jämfört med fem procent för andra tillväxtekonomier (2013).
 
2012 pågick omfattande strejker i gruvindustrin och spred sig  till övriga delar av samhället.Vid Marikan-gruvan omkom 34 arbetare när polisen sköt in i den strejkande folkmassan. Flera kreditvärderingsinstitut sänkte landets kreditbetyg med hänvisning till politikernas oförmåga att ta itu med de sociala problemen i samhället. Randen föll i värde gentemot andra valutor och de utländska direktinvesteringarna minskade.
 
Inflationen har skjutit i höjden och nådde i maj 2013 nära sex procent. Samtidigt kom siffror som visar att tillväxttakten i ekonomin minskar. Det första kvartalet var tillväxten 0,9 procent vilket var en minskning från 1,9 procent samma tid 2012. 2013 växte ekonomin med knappt 2 procent, vilket är en minskning på en halv procent jämfört med 2012. Den öppna arbetslösheten var 25 procent, 34 procent bland ungdomar.
 
2014 lamslogs landets platinaindustri när 70 000 gruvarbetare gick ut i strejk. Sydafrika är världens största exportör av plantina och platina står för 17 procent av landets export. I maj skrev IMF ned sin tillväxtprognos för Sydafrika till följd av strejken.
 
Källa: Landguiden